På min västra sida ligger Seine (floden) och La Défense, deras city of London dvs finanskvarter med höga skyskrapor och annat flashigt. Norrut har jag métron med bara 5-6 minuters gångavstånd. Där kan en se triumfbågen i ena änden av boulevarden och en modernare version av den i den andra. I syd sträcker sig Bois de Boulogne ut sig, en av de största parkerna i Paris. Perfekt för de dagar då en känner sig hurtig nog för en springtur. Sist men inte minst bjuder den östra sidan på allt en kan önska sig (hela Pariiii såklart) med t ex Eiffeltornet bara 4km bort. Ja jag har nog haft obehaglig tur. Från Hampstead till Neuilly, nyp mig i armen tammefan.

Nu till Studion: På sjunde våningen har jag mitt lilla krypin, hur litet det är vågar jag inte säga så jag lämnar det till er fantasi. Det räcker iallafall gott och väl för mig så jag är nöjd. Den är ljus, fräsch, har högt i tak och är väldigt hemtrevlig. Det bästa är helt klart min franska balkong, där kan jag sitta och se solnedgång över La Défense varje kväll, C’est très beau!

Annars så rullar dagarna på med full fart. Jobbet är löjligt enkelt. Jag hämtar Virgile runt kl16-17, köper baguetter (som jag numera beställer själv på franska weehoo) och går hem. De tar något att äta sen gör jag läxor med honom ca1-1,5h. Den dryga timmen är som en intensiv språklektion för mig då han knappt förstår någon engelska så allt blir på franska, tror att jag ofta har lärt mig mer än honom efter den tiden… Sen duschar barnen och jag lagar mat. Natacha skriver en matsedel för varje vecka så det är bara att tuta och köra. För det mesta är det väldigt basic, koka pasta och värma på sås typ. Runt kl20.00 kommer föräldrarna hem och då kan jag välja att gå eller stanna och äta middag med dem. Detta är alltså allt jag behöver göra och barnen lyder (nästan) alltid när jag säger till. Även föräldrarna är trevliga, om jag t ex stannar och äter med familjen ser de alltid till att ta in mig i konversationen, översätter ifall det behövs och frågar saker om mitt liv. Det är inte som i London där samtalsämnet i princip alltid kretsade kring deras holidays eller skvaller. Häromkvällen satt till och med Natacha kvar ett bra tag vid matbordet för att umgås med mig när de andra hade gått. Kanske låter det som en självklarhet men som au pair (dvs. tjänstefolk för de rika) får en aldrig förvänta sig för mycket.