Egentligen publicerat 2015-09-03 12:26:53

Jag kom till Paris i tisdags och tänkte berätta om vad som har hänt sedan dess. 

Tisdag

Jag anlände till familjen runt åttatiden, vi åt middag tillsammans och sen visade Caroline (mamman) mig min studio. Innan har en familj på 3 pers bott där så det är inte precis ont om plats! Caroline och barnen (Zadig 3 år och Elias 4 år) bor en trappa upp vilket är väldigt praktiskt. 

Onsdag

När jag kom upp till familjen på morgonen kände inte Zadig igen mig och frågade sin mamma: "c'est la même qui hier?" ("är det samma som igår?") haha så söt! Efter att vi hade gått med killarna till skolan var jag hemma själv och fixade lite i min studio (har fortfarande inte packat upp allt!!!!) När jag åt lunch uppe hos Caroline kom även Chris som städar (innan hade han städat mitt rum <3333). Han är från Filippinerna och pratar därför engelska. Sååå skönt att kunna göra sig förstådd utan problem! Vi kom dock överens om att endast prata franska från och med nu då även han behöver öva sina språkkunskaper. Sen kom Caroline hem och hon visade runt mig i området. Vi gick till en ekologisk affär där vi bl.a. köpte frukt och frukost till mig. Istället för plastpåsar fick man packa sina varor i tomma fruktkartonger. Älskar sådant! När Caroline åkte tillbaka till jobbet gick jag till det lokala Franprix för att köpa disk- och tvättmedel, disksvampar, tabletter till diskmaskinen, tandkräm och toaborste (vuxenpoäng till mig!). 

Statusen för tillfället är någon konstig blandning av Parislycka och hemlängtan. Pendlar mellan euforin över att förstå i princip allt som sägs till att tycka att allt är en otydlig fransk gröt. Svårast är ändå att prata själv, hur ska jag kunna säga till barnen när jag inte har orden!? Det blir mer "nej inte så!" Vilket inte känns så effektivt. När ska man skrika o när ska man höja rösten en aning? De är ju så småa... Det är så förvirrande. Bara under dessa få dagar har Caroline höjet rösten eller t.o.m. skrikit åt barnen för att de ej uppför sig. Vet ej om det är pga att det är så fransmännen uppfostrar sina barn eller om "mina" barn är extra jobbiga. Förmodligen en kombination. 

Jag saknar närheten till londonvännerna, det känns konstig att leva au pair-livet ännu en gång men utan vetskapen om att dessa fina personer finns så nära. Plötsligt känner jag mig alldeles ensam min stora studio på 43 m2. Förhoppningsvis kan jag träffa Sonja snart, som det är nu har varken hon eller jag tunnelbanekort.