Det plingade till i Majas mobil häromdan och Caroline (majas värdmor) frågade om vi ville följa med på en fotoutställning i Chartres på söndag. Vi tänkte att "ja varför inte", sen tänkte vi nog inte så mycket mer. Chartres ligger ca 1 timmes tågresa utanför Paris, det var allt vi hade koll på. Ingen av oss hade någon ork att kolla biljetter eller tider utan körde på "äsch det löser sig". Det gjorde att vi i igår morse snoozade i lugn och ro innan vi kom på att vi kanske skulle kolla upp lite mer detaljer. Efter mycket velande bestämde vi oss för att vi skulle åka. Planen var då att på 20 min göra oss klara och äta frukost för att hinna med metron till tågstation. Tror det eller ej men det gick! Sen skulle vi bara köpa en tågbiljett. Med cash i handen sprang vi runt mellan biljettautomaterna som självklart endast tog kort. Det var nu bara 20 min kvar tills att tåget skulle gå. Plan B var att gå till någon lucka och fixa en biljett på det gamla hederliga viset. Maja brilljerade på franska och bad om två st till Chartres, fel våning fick vi då som svar. Faaan. En trappa upp senare och vi möttes av en alldeles för lång kö till nästa lucka. 10 min var nu kvar. Det fick då bli plan C, att köpa biljetter med våra svenska kort. Et Voilà, kort därefter satt äntligen kulturtanterna på rätt tåg, i tid och med en giltig biljett i händerna. 

 

Caroline hade fixat någon som skulle skjutsa oss från stationen och ut till utställningen. Vi hade såklart ingen aning om vilken denna person var så vi gick ut på parkeringen för att se om någon försökte söka kontakt med oss. Maja fick napp av en man som nickade och vinkade. Vi vandrade glatt fram till hans bil och dubbelkollade att det var till Caroline medan vi halvt var på väg att sätta oss. Han såg väldigt förvirrad ut och sen hörde vi hur några bakom oss sa " c'est nous, c'est nous" ( det är till oss). Vi fnissade fram ett förlåt och insåg sen att vår rätta chaufför stod och väntade bara några meter bakom oss. 

 

Väl på plats, mitt ut i ingenstans, blev vi glatt överraskade över hur bra det var. Varken Maja eller jag kan egentligen inte någonting alls om konst men utställningen fångade oss ändå. Varje bild hade planerats i minst 3 månader. Allt hade fixats in i minsta detalj och ca 50 personer hade anställts för att samlas under endast en dag då fotot skulle tas. Det var också en överraskning för oss att Caroline var en av huvudpersonerna för projektet. Hennes namn stod med i alla fotoböckerna eftersom att hon hade skrivit nästan all text åt Gérard Rancinan (fotografen). Ibland är det kul att dyka upp med absolut noll koll och noll förväntningar.

 

Måste även tillägga att de hade ett riktigt bra fikabord. Vin, skumpa, kakor, choklad, macarons, ost, baguetter mm. och allt var gratis!! Majsan och jag var helt klart nöjda och belåtna med vårat lilla äventyr när vi klev in i Carolines bil för att rulla hemmåt på kvällskvisten.